Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/463

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
459
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.

Kanske hade hon icke fullt satt sig in i sin ställning ännu — kanske också att hon kunde sägas lefva i den sanna verkligheten. Hon kände, att hennes Guy var lycklig — fullkomligt lycklig —, och hon var så van att glädjas med honom, att hon ännu icke blifvit vaken för att hans lycka betydde hennes förlust.

Hon satt alldeles stilla några minuter, tills hon spratt till vid ljudet af djupa snyftningar från rummet inunder.

»Philip!» sade hon till sig själf. Hade inte Guy sagt till henne: »Det blir värre för honom än för dig; du får lof att ta vård om honom.»

Hon tog upp Guys bönbok, hvilken hon utan att tänka därpå tagit med sig från sängkammaren, och gick nedför trappan utan att stanna för att tänka efter hvad hon skulle säga eller göra.

Philip hade dragit sig tillbaka kvällen förut, öfverväldig af att för första gången fullt klart och tydligt se, hur orättvis han varit och hur han misskänt Guys ovanligt ädla, rena och osjälfviska karaktär. I och med detsamma insåg han också för första gången, hur egenkärleken förblindat honom och hur den från barndomen snedvridit hela hans uppfattning.

Hans enda tröst var att hoppas på framtiden, då han genom den varmaste broderliga tillgifvenhet skulle få godtgöra allt. Läkaren ville icke säga honom sanningen, ehuru han klart såg, hur det skulle bli, och Philip anade alltså ingenting, förrän han andra morgonen, sedan han väl var klädd, fick höra italienarne utanför dörren ropa till hvarandra sitt: »è morto» — han är död.

Det kom öfver Philip som ett åskslag. Guy död — Amy änka — allt genom hans förvållande!