Han drog efter andan med ett smärtsamt uttryck och hviskade sedan knappt hörbart: »Bed.» Hon läste den bön, hvarigenom den döende befalles i Guds händer. Och då hon sade amen, såg hon, att allt var slut. Anden var hos den, hos hvilken de rättfärdigas själar vinna sin fullkomning, och här låg stoftet med ett leende öfver dragen. Hon tryckte tillsammans de svartfransade ögonlocken — såg hur vacker han låg, ännu vackrare än under sömnen — gömde så ansiktet i täcket och låg kvar på knä. Hon visste icke, hur tiden gick, hon af icke akt på något som var af denna världen, förrän Anne slutligen med af gråt bruten röst ropade till henne: »Frun — fröken Amabel! Kom härifrån, kom! Ni får inte stanna här.»
Hon lyfte upp hufvudet, och Anne sade sedan, att hon aldrig kunde glömma, hur frun såg ut. Det var inte sorg — det var, som om hon hade följt sin man ett stycke på väg och just hade blifvit ropad tillbaka.
Hon steg upp — såg än en gång på hans ansikte — märkte Arnaud i närheten — lät Anne föra sig ut ur rummet och stängde dörren bakom sig.
TRETTIOSJETTE KAPITLET.
För fyra månader sedan brud och redan änka, innan hon ens fyllt tjuguett år! Där satt hon nu, ensam och öfvergifven, medan hennes kammarjungfru grät och snyftade ett stycke ifrån och fåfängt sökte efter ord att trösta henne med, slagen af förfäran öfver hennes underliga lugn.
