Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/465

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
461
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.

Begrafningen måste bli redan tidigt morgonen därpå — Mikaelidagen —, och Amabel lät inte afhålla sig från att gå med till grafven. Där stod hon, klädd i samma hvita dräkt som söndagen innan Guy sjuknade, fortfarande utan att gråta eller klaga, medan unge pastor Morris förrättade jordfästningen. Visst kunde man säga, att hennes make fått bära följden af sina fäders synd — här låg han, bruten i ungdomens tid —, men Gud vare lofvad, dödens udd hade blifvit borttagen för honom.

Amy stod så länge kvar och såg ned i grafven, att hennes mor började bli orolig. Men det var icke så lätt att säga något åt henne, och hon rörde sig ej, förrän plötsligt en lång gestalt i ovårdad dräkt kom vacklande fram öfver kyrkogården med förtviflan målad i det aftärda ansiktet. Det var Philip, hvilken man icke velat underrätta om tiden för begrafningen men som råkat få veta, hvart alla gått, och rusat ut som han var.

Nu vände Amy sig om, lade handen på hans arm och sade sakta:

»Det är slut nu, Philip; vi skola gå hem.»

Han gjorde intet försök att sträfva emot utan följde henne mekaniskt, som om hon varit hans skyddsande. Fru Edmonstone iakttog sin dotter med stigande oro och bekymmer. Hvart skulle det ta vägen, om hon aldrig fick lisa genom tårar? Detta måste till slut hämna sig, och ju längre det dröjde, desto värre skulle det bli.

De dagar man ännu dröjde i Recoara upptogos med att vårda Philip, hvilken fortfarande var mycket medtagen, och att skaffa Amy den nödvändigaste sorgdräkten. Sedan detta skett, påyrkade herr Edmonstone med ifver, att de skulle resa; marken riktigt