Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/473

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
469
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.

»Det måtte allt ha varit fasligt ledsamt för er», sade gamla Susan så deltagande, att det gjorde Philip godt.

Hon berättade honom, hur ofta sir Guy hade varit vid Stylehurst, i synnerhet under senare delen af sin vistelse i trakten; han hade ofta frågat efter prosten och hade en gång till och med hjälpt hennes man att klippa hängasken vid grafvarna. En gång — det var söndagen före Mikaeli — hade han varit där hela dagen och suttit på trappan mellan båda gudstjänsterna.

Söndagen före Mikaeli! Det var just vid den tiden, då Philip af alla krafter eggat sin farbror att vara sträng mot Guy och själf triumferat öfver sin öfverlägsenhet, sin skarpsynthet och de tydliga bevis man ändtligen vunnit på Guys onda sinnelag. Hvad var det han hade stridt emot? Hvar hade det onda sinnet i själfva verket funnits?

Han tog kyrknyckeln och gick ensam in på kyrkogården, där han blef stående vid de tre grafvarna. Det kom öfver honom en känsla, som om hans far begärt räkenskap af honom för hvad han gjort med den fader- och moderlöse gossen. Hade icke Philip haft Guys bönbok, tecknet till att det var frid i det sista, skulle han knappast ha kunnat bära denna tanke.

Här hade han gått vid sin mors hand, mellan sina beundrande systrar, medveten om att han var familjens och socknens stolthet. Familjens —? Hur var det, när han sista gången före faderns död kom hem, öfverhöljd med loford och belöningar; när han hade stått där, stolt och lycklig, och väntat på ett erkännsamt ord af fadern, hade denne lagt sin hand på bokhögen och med djupt allvar sagt: »Philip, allt