detta gåfve jag gärna för ett enda bevis på hjärtats ödmjukhet.»
Det hade varit den enda förebråelse han hört af sin far. Sårad och harmsen hade han vändt sig bort för att söka deltagande hos Margaret. För henne hade han visat sina verkliga känslor, ty hon smickrade och beundrade honom; mot fadern, som skulle ha varnat honom för ärelystnad och egenkärlek, blef han alltmera sluten. Det hade varit hans olycka, att han varit för klok att låta någon ana, hur egenkär och uppblåst han var.
Så gick han in i kyrkan och knäböjde vid altarringen.
Om hans far kunnat se honom i denna stund, hade han säkert kunnat glädjas öfver sin son. Han skulle icke ha sörjt öfver hans härjade yttre, de brutna krafterna, den slappade tankeförmågan; nu var hjärtat vekt och ödmjukt. Han skulle ha fröjdat sig öfver att de ord, som i denna stund tröstade den ångrande, voro dessa: »Ett förkrossadt och bedröfvadt hjärta vill du, Gud, icke förakta.»
Det var, som om Philip först här, där så många trogna böner uppsändts för honom, kunnat börja taga åt sig förlåtelsen och stilla sin oroliga själ. Efter den dagen var den bittraste delen af hans lidande öfver, och han kunde tänka på Amabels förlåtelse såsom en försmak af Guds.
