på det tvunget vänliga sätt, som hon visat redan i Recoara, och så gingo hon och Amabel sin väg, sålunda afslutande ett samtal, hvarunder båda parterna visat stort ädelmod — Philip icke minst, då han på Amabels enkla begäran afstått från den storartade försakelsen, som han drömt sig, och utan ett ord tagit på sig en tung, ehuru lysande börda.
De båda kusinerna voro ensamma kvar. Charles satt att börja med tyst, medan han värmde sig vid brasan, och iakttog Philips härjade drag, däri sorg och förödmjukelse stodo att läsa lika tydligt som sjukdom.
»Det gör mig ondt att se dig så klen», sade han slutligen. »Vi få se till, om vi kunna lappa ihop dig bättre här, än de ha gjort i S:t Mildreds. Tycker du själf, att du tar dig?»
Han hade knappast någonsin förr talat i en så vänlig ton till Philip; det var, som om han inte varit samma människa som förut.
»Tack, jag är nog på bättringsvägen, men så länge jag inte kan bli af med hufvudvärken, duger jag ingenting till.»
»Du har också varit duktigt länge sjuk», fortfor Charles. »Två sådana sjukdomar kan man inte tänka sig att få glömma så snart. Nu, då all oro är öfver, ljusnar det nog för dig som för oss.»
Efter ännu en stunds vänligt samspråk om Amy och hennes barn satt Philip ett par minuter tyst och sade därpå helt oförberedt:
»När vi senast skildes, sade du åt mig, att jag var elak och illvillig. Du hade rätt.»
»Ge mig din hand», sade Charles kort, och sedan sade ingendera något vidare, förrän Charles steg upp för att gå och klä om sig till middagen.
