Han ville icke tillåta Philip att hjälpa sig, låtsande sig vara för stolt att mottaga stöd nu för tiden, och gjorde sig till och med så mycket besvär, att han följde kusinen till hans rum för att se till, att allt var i ordning där åt honom — något oerhördt af Charles, som vanligen bara passades upp af andra.
Middagen var stel och obehaglig; fru Edmonstone och Charles höllo samtalet vid makt, men de andra voro mycket tysta, och så fort det gick för sig, störtade Laura in till Amy och brast i en flod af tårar. Så sjuk Philip såg ut! Och inte såg han på henne en enda gång. Bestämdt hade han glömt henne — han föraktade henne för hennes svaghet och opålitlighet.
Amy smekte och tröstade henne, försäkrade, att Philip tagit sig ofantligt och bara var mycket trött i kväll, kanske också orolig. Så kom Charlotte och bad Laura komma ned och dricka te, i det hon tilllade, att herrarne, utom Charles, ännu voro kvar i matsalen.
Där hade de suttit rätt länge under tystnad, hvardera väntande på att den andre skulle börja, herr Edmonstone besvärad och obeslutsam, Philip med möda behärskande sina känslor och mer och mer yr i hufvudet och oförmögen att samla sina tankar.
Slutligen reste sig herr Edmonstone, tog fram sina nycklar och sade:
»Kom med in i mitt arbetsrum, så skall jag lämna dig de redclyffska handlingarna.»
»Tack», sade Philip och reste sig också, men endast därför, att han icke kunde bli sittande, när farbrodern stod. »Kan det inte få vara i kväll? Jag kan nog inte tänka så pass redigt.»
»Är det hufvudvärken, som plågar dig?»
