upp till Amy, och Charles tog sin far med sig in i arbetsrummet.
Laura satt med nedslagna ögon och tänkte med klappande hjärta och torra läppar på, hur hon skulle uttrycka sig för att låta honom veta, att hon frivilligt afstod från alla fordringar på honom. Philip såg upp, då dörren stängdes, reste sig därpå och ställde sig framför Laura. Äfven hon såg upp som för att börja; deras blickar möttes, och de förstodo hvarandra med ens. Han tog ett steg närmare och räckte fram båda händerna; hon lade sina i dem, han drog henne till sig och kysste henne.
Icke ett ord af förklaring behöfdes. Laura visste, att han var hennes egen och att alla hennes tvifvel och farhågor hade varit utan grund. Hon genombäfvades af en ilning af högsta fröjd, liksom en eller två gånger förr — men den kunde inte bli af mer än ett ögonblicks varaktighet, när han såg så sjuk och eländig ut. Hon hade nu i alla fall rätt att försöka sköta honom. Det första hon gjorde var att be honom lägga sig på soffan och bädda omkring honom med kuddar, och han var verkligen för mycket förbi för att säga något af det han tänkt; han var endast i stånd att hvila sig vid den tanken, att hon var helt och hållet hans och tog vård om honom. Där låg han på soffan med ögonen slutna och hennes hand i sin, medan hon satt bredvid och båda tego; och utom att hon drog bort sin hand, rörde sig ingendera, då de andra kommo tillbaka.
Fru Edmonstone kände deltagande för honom och visade honom mycken vänlighet; hon försökte af alla krafter att vara som förr emot honom, men hon kunde omöjligt känna på samma sätt och lyckades därför icke heller att vara som då.
