»Delvis. Dessutom är det ett annat ämne, som jag ville be farbror först låta oss få tala om.»
»Ja visst, ja visst», sade herr Edmonstone och vred sig oroligt.
»Jag känner djupt, hur jag förgått mig — —.»
Herr Edmonstone stod inte ut med att höra på hans ursäkter.
»Jaha, jaha», inföll han nervöst, »jag vet alltihop det där, och det kan ju nu inte hjälpas. Vi tala inte mer om den saken. De unga kunna inte vara som gammalt folk, och jag har också varit ung i mina dagar.»
Att kapten Morville skulle lefva för att bli tacksam för herr Edmonstones öfverseende, på grund af att denne själf hade varit ung i sina dagar!
»Får jag anse, att ni förlåtit mig och att jag har ert samtycke?»
»Ja, ja, ja, och jag hoppas, att detta skall krya upp Laura, stackare, litet grand. Är det fyra år, som det här har pågått, säger du? Ja, det kan man då kalla att vara hvarandra trogna, och det är tid på att troheten får sin lön. Vi kunde då inte tänka oss, hvad ni hade för er, ni som bägge två sågo så stillsamma och prudentliga ut. Så du vill inte ha handlingarna i kväll? Du ser verkligen inte ut, som du orkade med affärer, men kanske det kan vara litet roligare att prata med Laura, eller hur?»
Herr Edmonstone hade ett så intensivt nöje af alla förlofvade, att han hade glömt all sin förtrytelse vid utsikten att få ett förlofvadt par i huset.
Dessa båda motsvarade emellertid icke fullt hans föreställningar, ty de sågo knappt på hvarandra. Alla förstodo, att det var bäst att låta dem bli ensamma en stund, för att de skulle få saken klar sinse mellan, hvarför Charlotte skickades till sängs, fru Edmonstone gick
