En djup glädje genombäfvade henne. då hon hörde honom säga detta, men hon kände sig nästan förskräckt öfver bitterheten i hans ånger och sorg. Hon, som alltid nära nog afgudat honom, kunde icke i ringaste mån följa honom härvidlag; alltsammans var enligt hennes mening blott hans ojämförliga ädelhet och godhet, hvilka kommo honom att tillskrifva sig själf skulden för hvad han icke rådt för. Emellertid hade hon takt och ömhjärtenhet nog att icke envisas i att taga hans försvar mot honom själf utan öfvergick i stället till att säga något allmänt tröstande och tala varmt om Guy och Amy. Detta var det bästa hon kunde göra för honom, då hon icke som Amy kunde erkänna, att hans själfförebråelser voro grundade. Mild och öm var hon mot honom; och att få öppna sitt hjärta för henne och erhålla hennes deltagande gjorde honom godt hvar stund.
Man hade icke bjudit några andra främmande till middagen än pastor Ross och Mary, hvilken också stått fadder, samt doktor Mayerne, som hade kommit direkt till kyrkan och promenerat hem i sällskap med herr Edmonstone. De ville icke vara honom förutan, så tacksamma voro de mot honom för hans trofasta vänlighet under denna orofulla vinter, och herr Edmonstone var högst belåten att få säga honom, att de hoppades snart få fira ett bröllop till i huset. Det var ett gammalt tycke — en trogen kärlek som i en bok —, och han kunde ha sagt på förhand hvad felet var, när mamma rådfrågade doktorn för Lauras blekhet.
Doktorn blef inte alls förvånad öfver nyheten, ty det är möjligt, att också han haft sin hypotes för att förklara hennes bleka utseende; men som han haft tämligen god reda på, hur Charles förra vintern betraktat sin
