kusin, var han ganska nyfiken att se, hur denne tog förlofningen.
Charles yttrade sig emellertid i de hjärtligaste ordalag.
»Jaså, doktor Mayerne, ni har redan hört vår stora nyhet. Jag smickrar mig med att vi ha det vackraste och ståtligaste förlofvade par, som kan uppletas i de förenade konungarikena, bara vi väl få dem litet fetare.»
»De passa ju alldeles utmärkt för hvarandra», sade doktorn.
»De äro skapade för hvarandra från början, det är hela saken det. Man kunde inte se dem tillsammans utan att tänka, att det var första kapitlet i en roman.»
När fru Edmonstone kom in, blef doktorn helt förvånad. Han inbillade sig, att hon måtte tänka för mycket på den bortgångne eller att de nyförlofvade hade varit ogrannlaga mot lady Morville genom sin brådska, ty modern, som brukade visa ett så varmt och hjärtligt väsen, var nu nästan stel, då hon tog emot hans lyckönskningar. Herr Edmonstone däremot var vid ett strålande godt lynne under middagen, glad öfver Amys tillfrisknande, njutande af att se de båda förlofvade tillsammans och belåten öfver att Laura skulle bli fru på Redclyffe, då Amy inte fick behålla det — kort sagdt, han var lika lätt om hjärtat som någonsin. Hans hustru gjorde sitt bästa att också se glad ut, nu då hon kunde vara lugn för Amy, men hon var hela tiden vemodigt stämd, ty hon tänkte oupphörligt på den unge fadern, som saknades vid sitt barns dop, och mindes, hur lyckliga de varit vid samma tid året förut. Kanske Charles kände på samma sätt, men han visade det åtminstone icke utan pratade
