uppsluppet lifligt och muntert, hvari Charlotte hjälpte honom, och endast de förlofvade själfva voro tysta och allvarsamma. Därtill bidrog, att Philip var mycket trött efter promenaden från kyrkan, hvilket gjorde Laura ledsen. De andra pratade emellertid ändå, och herr Edmonstone föreslog med stolthet fröken Morvilles skål samt bar själf en bit af tårtan till lilla mamma i salongen.
Där satt Amabel vid brasan, medveten om att hon hädanefter måste anstränga sig att taga del i de andras glädje och villig att göra hvad hon kunde för att åtminstone inte störa den. Men hvilken som helst utom hennes far skulle ha läst mera vemod än glädje i det milda leende, hvarmed hon kom honom till mötes och tackade honom, ehuru hennes ton var glad och i hennes närvaro aldrig rådde någon tryckt, men väl alltid en dämpad och stilla stämning.
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
Philips och Lauras bröllop kunde icke äga rum genast. Ingen sade det, men alla kände, att det icke gick an att tala om det, förrän Amabels första sorgeår var ute. Philip stannade emellertid tills vidare kvar vid Hollywell, där han hämtade krafter för hvar dag och vann mera på en vecka än på sex i S:t Mildreds. Han återfick minne och tankekraft såväl som kroppskrafter, kunde obehindradt resonera om affärer och kände sig särskildt mycket stärkt och tröstad af några långa samtal med pastor Ross.
