Ashfords själfva tyckte nog, att herr Morville, som Philip numera kallades — ty sirtiteln utdog med gamle sir Hugos manliga afkomlingar, och han hade tagit afsked från regementet —, behöfde vara på alla sätt utomordentlig för att alls kunna ersätta sir Guy; men som de från början hyst en hög tanke om honom, voro de ledsna att se, att hela Redclyffe var intaget af fördom mot honom. De, liksom alla andra, väntade med oro på hans första besök, och ändtligen kom han då. James Thorndale, som följt honom hem från Korfu, körde för honom också denna gång till Redclyffe och gick själf till prästgården, medan Philip uppsökte Markham. Philip ville icke alls gå upp till herrgården utan talade med Markham nere hos honom och gick sedan till fiskarbyn samt satt slutligen omkring tio minuter i Ashfords förmak.
Resultatet af detta besök var, att gamle James Robinson förklarade, att den nye husbonden sörjde sir Guy lika mycket som någon annan; han hade blifvit så blek, som om han hållit på att svimma, när han hade nämnt namnet och framfört hälsningen till Ben. Stackars Ben, sade gubben, han grät ackurat som ett barn, och ingen under var det, när han hörde, hur sir Guy kunde tänka på honom i en sådan stund och så långt borta; och nu trodde fadern då med säkerhet, att Ben aldrig mer kunde komma på dåliga vägar, när han hade det där att tänka på.
Markham var en tid bortåt mycket onådig mot Robinsönerna för detta och hördes till och med mumla något om att somt folk tillbådo den uppgående solen — ett afguderi, för hvilket man icke kunde anklaga honom själf, ty det var på det allra tväraste sätt han medgaf, att herr Morvilles enda önskan tycktes
