dom. Nu skref faster Charlotte och påminde om det gamla löftet samt tillade, att lady Mabel längtade mycket efter sina barn och barnbarn; hon hade blifvit allt bräckligare och tänkte sig, att detta återseende skulle komma att bli det sista.
Laura var en stor favorit hos alla släktingarne, både yngre och äldre, vid Kilcoran, och hon kände sig tvungen att erbjuda sig att följa med. Philip hade ingenting alls däremot och sade till och med, att han kanske skulle kunna följa efter längre fram, då parlamentets sessioner slutat och han besökt Redclyffe för ordnandet af en del angelägenheter, hvilka redan alltför länge blifvit uppskjutna.
Nu kom det fram, att herr Edmonstone länge hade önskat att få sin hustru med sig till Irland och hon erkände, att hon under andra omständigheter gärna skulle ha velat resa; det var femton år sedan hon senast var där, och det gjorde henne ondt, att hon så litet råkat sin svärmor. Nu, när det blifvit pröfvadt, att Charlie kunde lefva utan henne, skulle hon icke ha hyst någon tvekan alls, om hon inte tyckt Amabel vara så klen, att hon icke gärna reste ifrån henne.
Men Charles och Amabel tyckte, att detta var ett stort misstag. När farmor önskade att få råka mamma, borde man väl icke säga nej utan verkligt nödtvång; och dessutom kunde det icke skada mamma själf att få ett ombyte. Hon hade af all den sorg, oro och ansträngning, som hon genomgått, blifvit så pass medtagen, att det riktigt syntes på henne, och hon såg flera år äldre ut på det sista året.
Amabel var icke alls rädd för att ensam ta hand om Charles och sin lilla Mary; om hon inte var så erfaren i allt, så hade hon ju sin gamla sköterska i
