huset och doktor Mayerne så pass nära, att hon kunde få alla möjliga goda råd.
Charles tyckte som hon. Han hade dessutom märkt, att det blef tryckande för Amy att ständigt uppmärksammas och att därför få lof att alltid försöka se glad och modig ut. Det var detta, som mer än något annat tröttade henne. Om mamma nu vore borta en tid, finge Amy tillfälle att mera vara sig själf, hvilket skulle kännas som en lättnad, och mamma själf, som blifvit helt melankolisk, skulle genom resan återvinna sin forna friskhet i lynnet. Kort sagdt, såsom Charles sade till doktor Mayerne, »vi komma allesammans att börja på nytt sedan».
Och det blef till slut, såsom de ville. I sinom tid var allt inpackadt, och fru Edmonstone reste med, icke utan många tårar och oändliga förmaningar som afsked.
De båda hemmavarande skötte sig och hvarandra på bästa sätt. De hade alltid trifts så väl tillsammans och sympatiserat så mycket, icke minst i den gemensamma tillgifvenheten för Guy; och det hade ju förr alltid varit Charles' dröm, att Amy skulle hushålla för honom. Han plågade henne aldrig med att ängsligt iakttaga henne, ifall hon var nedstämd och trött, utan lät henne tiga eller tala, allteftersom hon själf kände sig hågad. De åkte ofta ut tillsammans i ponnyvagnen, och Charles brukade då köra på utan att säga ett ord, medan Amy satt tillbakalutad och stirrade ut i fjärran eller upp mot himmeln.
Hon blef synbart kryare af detta lugn. Då och då kunde han få se henne le riktigt hjärtligt åt några af lillans små lustiga fasoner, ty denna började nu bli så vaken och rolig, skrattade ofta och såg sig om i världen med ett par ögon; som lofvade att bli mycket lika faderns. Amabel var rädd, att hon alldeles skulle
