Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/505

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
501
TRETTIONIONDE KAPITLET.

»Det låter verkligen inte uppmuntrande», sade Charles.

»Det är just hvad jag var rädd för», sade Amy. »Hur var det doktor Mayerne sade: både hjärna och nerver mycket känsliga. Tänk, om han skulle få hjärnfeber igen! Den arma Laura! Hvad skall man göra?»

Charles teg.

»Ingen har han att språka med», fortfor Amabel. Jag vet, hur han rufvar öfver sina sorgliga minnen, och det blir naturligtvis mycket värre vid Redclyffe. Om bara mamma och Laura kunde resa dit, så kunde det kanske rädda honom. Om han vore här!»

»Men han kan nog inte resa», sade Charles, »annars vore han väl i Irland.»

»Ja. Guy visste nog, hur det skulle bli, när han sade, att det var mycket värre för Philip än för mig. Om jag kunde göra något nu för att godtgöra min försumlighet i Italien, då vi reste vår väg så brådstörtadt. Om jag bara vore vid Redclyffe!»

»Skulle du verkligen vilja det?» frågade Charles häpen.

»Ja, om jag kunde göra Philip någon nytta.»

»Skulle du vilja resa dit?»

»Om pappa eller mamma vore med.»

»Kanske jag kunde följa dig?»

»Du, Charlie?»

»Om du tror, att det skulle vara till någon nytta och om du ville ha besvär att dras med mig, så vet jag inte, hvad som skulle hindra.»

»Å, Charlie, hvad du är snäll! Hvad Laura skall bli dig tacksam! Jag tror fullt och fast, att det blir hans räddning.»

»Men Amy» — han afbröt sig — »Amy, skall det inte bli svårt för dig att komma till Redclyffe?»