Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/506

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
502
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

»Å, det gör mig ingenting», sade hon hastigt. »Jag vill hellre hjälpa Philip än något annat. Du vet ju, att han är mig anförtrodd. Men kanske du blir för trött?»

Charles förnekade detta, och Amy ansåg, att resan icke skulle kunna göra lillan någon skada heller, om de ställde den förståndigt. De rådfrågade för säkerhets skull doktor Mayerne, hvilken höll med dem om att ingenting ondt gärna kunde hända dem, fast han nog såg litet förvånad ut vid tanken på att den ofärdige Charles, den klena Amabel och det späda barnet skulle ge sig ut på en längre resa för att vårda en sjuk.

För Philip ansåg äfven han, att det skulle bli till största nytta, ty just att gå ensam och grubbla var det allra farligaste för honom.

Enskildt till Charles yttrade doktorn, att han länge tänkt, att Amabel behöfde ett ombyte och att han funderat på att skicka henne till en badort, ifall det tjänat något till.

»Där hade hon bara gått och längtat», förklarade Charles. »Men om Philip skulle vara värre än att hon kan sköta honom? Gubben Markham tycks vara förskräckligt orolig.»

»Hm! Å, så illa tror jag inte, att det kan vara ännu.»

»Nå, huru därmed än må vara, så har jag åtminstone tankarna rediga, om jag inte har något annat, och jag kan skrifva till er om hur vi finna honom.»

Det blef mycket brådt att ordna allt i huset och för resan, och så begåfvo de sig af, åtföljda af Anne och den trogne Arnaud.