hur han skulle ta det, att jag hade skrifvit till er, fast jag, om ni inte hade kommit, skulle ha känt mig tvungen att underrätta fru Henley vid det här laget.»
»Tur för honom, att han åtminstone slapp henne», mumlade Charles till Amy.
»Vi ha gjort vårt bästa för att ställa det bra för er», fortfor Markham; »jag vill hoppas, att lady Morville inte kommer att finna det alltför obekvämt, men — — —.»
»Tack», sade Amy småleende, »jag är inte alls rädd iför det.»
Markhams blick dröjde vid det lilla hvita knytet i hennes knä, men han talade icke om något annat än fru Drew och Bolton och hvardagsrummet och teet, som var i ordning,
Charles såg den stora, massiva röda byggnaden höja sig framför dem — Guys eget älskade hem — hur skulle Amabel kunna bära detta? Men hon tycktes endast tänka på Philip och på hur man skulle kunna delgifva honom deras ankomst. Markham såg fundersam ut och sade, att det alltid dundrade så, då en vagn for genom porthvalfvet; månne herr Charles Edmonstone skulle orka gå till fots öfver stengården? Charles förklarade sig villig därtill; vagnen stannade, Amabel gaf lillan åt Anne, såg till, att Arnaud hjälpte Charles stiga ur, och vände sig därpå till Markham, i det hon sade:
»Det är bäst, att jag genast går till honom. Arnaud kan följa min bror.»
»Till hvardagsrummet, Arnaud», sade Markham och gick raskare framåt med henne, medan Charles tänkte på hur underligt det var, att hon för första gången skulle gå öfver sin makes tröskel för att trösta och vårda hans ovän.
