Nu voro de i den mörka ekpanelade förstugan. På ena sidan lyste det gladt från dörren till hvardagsrummet; de andra dörrarna voro alla stängda. Märkham stannade och såg tveksam ut.
»Ja», sade Amy med det tonfall, som ägde så mycken beslutsamhet i all sin mildhet, »det är bäst att genast säga åt honom, att jag är här.»
Markham knackade på en af de höga, tunga dörrarna och öppnade den därpå sakta. Amabel stod kvar utanför och såg in i rummet, som var halfmörkt, stort och dystert; den höstliga halfdagern tillät henne nätt och jämt att urskilja de hvita kuddarna på soffan och Philips långa gestalt, som låg utsträckt på den. Markham gick framåt golfvet, stannade ett ögonblick liksom tvekande och beslöt sig ändtligen helt förtviflad att säga:
»Hm! Lady Morville har kommit hit och — —.»
Hon steg utan vidare dröjsmål in och gick fram, 1 det hon sade:
»Hur står det till, Philip?»
Han hvarken rörde sig eller såg förvånad ut; han bara sade:
»Så, du har kommit för att samla ännu flera glödande kol på mitt hufvud.»
Hon genomfors af en rysning, men hon visade inte sin förskräckelse utan sade:
»Så ledsamt, att du är så klen.»
Det såg ut, som om han först hade tagit hennes närvaro för en dröm, ty nu var det, som om han vaknade upp, och han utropade i en ton af den högsta öfverraskning:
»Amy, är det du? Men hur i all världen — när kom du?»
