»Just nyss. Vi voro rädda, att du var sjuk, och hade hört, att det inte var bra med dig, och därför ha vi kommit hit objudna, Charles, din lilla guddotter och jag.»
»Charles! Är Charles här?» utbrast Philip och for upp. »Hvar är han då?»
»På väg in», sade Amy, och Philip, som nu blott tänkte på sina skyldigheter såsom värd, skyndade ut i förstugan, mötte Charles i dörren, erbjöd honom sin arm och förde honom in i det upplysta hvardagsrummet. I lampskenet såg man nu, hur gråblek Philip var; håret, tillrufsadt mot kudden, hade blifvit starkt gråsprängdt vid tinningarna; hela ansiktet bar spår af djupt lidande, och Amabel tyckte, att hon icke ens i Recoara hade sett honom se så sjuk ut.
»Hur ha ni kommit hit?» frågade han. »Det var bra snällt. Måtte ni bara inte få det för obekvämt.»
Efter att ha redogjort för resan bad Amabel honom lägga sig på soffan; bon såg, att hans hufvud värkte förskräckligt, sade hon, och hon hämtade själf in kuddarna från biblioteket samt lade dem till rätta åt honom.
»Se nu efter, att han lägger sig, Charlie, medan jag går och tar reda på, hvar de ha gjort af lillan», sade hon. »Jag kommer strax ner igen, bara jag får ta af mig ytterkläderna, och fru Drew bjuder oss visst sedan på te.»
Philips hufvudvärk hade blifvit ännu värre af rörelsen, och han nödgades hålla till godo med att göra som hon sagt, hvarpå han låg tyst med slutna ögon och Charles likaledes tyst satt och såg sig omkring i det rum, som Guy ordnat åt Amy. Där var pianot, som han utvalt, taflorna, en mängd små minnen från Hollywell. Och här skulle de aldrig
