Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/515

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
511
TRETTIONIONDE KAPITLET.

»Ja», sade han. »Jag tror visst jag har ett bref från honom, men mina ögon ha varit för klena de sista dagarna för att läsa något.»

Fru Ashford lät fråga, om lady Morville tog emot. Amabel rodnade och föreslog att ta emot henne i biblioteket, men Philip, som tyckte Amys frånvaro vara värre än en främmandes närvaro, sade, att man skulle be henne stiga in i hvardagsrummet.

Ashfords hade blifvit öfvermåttan förvånade öfver underrättelsen, att lady Morville i egen person kommit till Redclyffe, och de kunde knappt tro det, förrän Markham själf bekräftade nyheten. Fru Ashfords första tanke var nu att gå upp och erbjuda sin hjälp, ifall den skulle behöfvas. Då hon kom hem, sade hon till sin man, att herr Morville visserligen såg klen ut men att lady Morville sagt, att de trodde det snart skulle bli bättre, blott han fick hvila; lady Morville själf var en liten söt, vek varelse, som inte tycktes ha någon mera utpräglad karaktär och som nog var mycket älskvärd och fin men ändå inte alls den hustru, som man skulle ha trott sir Guy om att välja.

Mary Ross hade rätt, då hon sade, att näst sir Guy var det ingen, som var så svår att lära känna som Amy.

På eftermiddagen påyrkade Charles, att Amabel skulle gå ut och få sig litet frisk luft, och hon gick villigt in därpå, glad åt tanken att få ströfva omkring ensam; men Philip erbjöd sig att gå med, och hon blef alltför angenämt öfverraskad af denna vaknande lifaktighet för att vara ledsen öfver att bli störd i sin ensamhet. Charles skulle under tiden motionera sig litet med att se sig om i rummen på nedre botten, sade han.