»Vi få lof att hitta på något sätt för honom att komma ut», sade Philip. »Här finns inga promenader utan backar.»
Uppför backen gingo de också — uppför samma gröna sluttning, där Guy så många gånger hade sprungit, och stannade öfverst på klippan, där man såg ut öfver viken. Amabels hjärta slog hårdt. Hon hade hört honom tala om detta så ofta, så ofta: vågorna med sina skum krönta kammar, som bröto sig mot klipporna, den mörka Måsklippan och allt det andra, som föresväfvat honom på dödsbädden och varit målet för hans sista dröjande längtan. Detta haf, som han så älskat, låg framför henne som en gammal kär vän — hafvet, på hvilket han vågat sitt lif för att rädda andras. Detta var en stund, hvarunder hon förstod många af hans ord och satte sig in i hans tankar och känslor såsom aldrig förr; det var nästan som att träffa honom än en gång.
Philip började tala om att det blåste kallt där uppe, och utan tvekan vände hon om med honom och försökte höra på hvad han sade om hästar och vagnar.
Vid återkomsten fingo de se Markham, som stod och höll lilla Mary i sina armar, såsom han så många gånger hållit hennes far. Han blef helt förlägen, när han märkte, att man sett honom, men måste stryka en tår ur de grå ögonhåren, innan han kunde besvara Amabels hälsning.
Markham tycktes knappt kunna tro sina ögon, då han nu såg herr Morville, som ännu i går varit så klen, uppe och ute och hörde honom tala så redigt och lifligt. Det gladde honom hjärtligt, ty han hade under dessa oroliga dagar riktigt fäst sig vid Philip och började förstå, att arfvet var en börda och icke en glädje för honom.
