Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/517

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
513
TRETTIONIONDE KAPITLET.

Philip blef mycket trött af sin korta promenad. Han somnade på soffan, sof ända till middagen och förklarade sedan, att det var den första lugna sömn han njutit på länge. Också hade han litet bättre matlust sedan.

Under dagens lopp förbättrades Philip synbart, och på samma sätt fortgick det under de följande dagarna. Han blef dag för dag starkare och sig själf alltmer lik. Att börja med skref han blott några rader till Laura i Amabels bref, men snart var det han, som fyllde hela arket; först fick Charles läsa honom i sömn, men så småningom blef det Philip, som läste högt hela kvällen. Ponnyvagnen ställdes i ordning, och då Philip och Charles dagligen åkte ut tillsammans, fick Amabel frihet att ströfva omkring på egen hand inom- och utomhus, i parken och på klipporna, hvilka hon så väl kände till genom Guys beskrifningar.

Mycket snart hittade hon vägen till Guys eget rum, där hon brukade gå fram och tillbaka med lillan i sina armar och visa henne alla hans skatter, hvilka hushållerskan med största noggrannhet vårdat.

En dag, då hon var ensam i hvardagsrummet, föll det henne in att försöka pianot, som han anskaffat åt henne. Det var läst, men hon hade själf nyckeln på sin nyckelring, dit han satt den, när han kom tillbaka från London. Hon slog upp instrumentet, och det föll sig så, att den första ton hon slog an påminde henne om Guys underbart klangfulla och mjuka röst. Det var, som om hon väckt upp ett eko af den, och när det dog bort, gömde hon ansiktet i händerna och grät. Men ifrån den stunden var alltid det första hon gjorde, när herrarne åkte ut, att hämta sin lilla flicka och spela för henne samt ge akt på hur hon «gladde sig åt musiken.


Arfvingen till Redclyffe.33