Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/519

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
515
TRETTIONIONDE KAPITLET.

öfverhopad af göromål, att han, ännu klen som han var, lätt kunde tagit skada på nytt, kom Charles honom till hjälp med så mycket skarpsinne och godt omdöme, att Philip blef riktigt förvånad. Charles blef helt stolt öfver att kunna vara till nytta och bad Philip betrakta honom som sin hjälpreda för framtiden samt roade sig i tysthet med att föreställa sig, hur han på sin soffa vid Hollywell skulle samla ihop material till Philips stora tal i underhuset.

Det lät icke, som om de andra skulle komma ifrån Irland så snart, och Charles och Amabel tyckte sig då lika gärna kunna stanna vid Redclyffe, efter Philip hade så mycket att göra där; till Kilcoran kunde han nu af flera skäl icke gärna resa.

Vid ett besök, som båda herrarne gjorde vid Thorndale, fick Charles under ett samtal med lady Thorndale klart för sig, att sonen James verkligen rest till Irland »i särskild afsikt», såsom Charlotte uttryckt sig. På hemvägen frågade han Philip, om han vetat af detta.

Philip svarade ja; han hade hört det af James själf 1 förtroende.

Charles log i tysthet åt den alltid hängifne unge mannen, som inte ville fria, förrän han frågat sin rådgifvare; men han gjorde samtidigt den reflektionen, att det icke var värdt att tala om annat folks kärleks affärer med Philip, samt teg visligen.

Ett par dagar senare kom bref från Charlotte med de senaste underrättelserna, och vid dess genomläsande blef Charles så häpen, att han icke kunde låta bli att ropa till:

»Å! Eveleen vill inte ha honom!»

»Hvad?» utropade de båda andra.