Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/522

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
518
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

dateradt den sjätte november, hvilket Amy började läsa med ett utrop af häpnad och sedan hade ganska svårt att meddela Philip.


»Käraste Amy!

Du kommer att bli både förvånad och ledsen öfver det, som jag har att berätta. Det har varit en ytterst ledsam historia från början till slut, och den enda trösten har varit Charlottes karaktärsfasta och taktfulla uppförande. Men jag måste börja från början och berätta dig alltihop, eller så mycket som jag själf har reda på.

Du vet, att herr James Thorndale har varit här, och du har kanske också hört, att det var för att fria till Eveleen. Alla blefvo mycket öfverraskade af att hon sade nej och ännu mer öfver hvad som slutligen efter många undflykter kom fram, nämligen att orsaken var, att hon var fäst vid gossarnes informator, herr Fielder. Man fick nu veta, att de hade varit hemligt förlofvade alltsedan de börjat ana herr Thorndales ärende — ja, riktigt ordentligt förlofvade och inte, såsom med vår stackars Laura, blott ett tyst ömsesidigt förtroende. Och ändå försvarade sig Eva med Lauras exempel.

Det blef naturligtvis stor uppståndelse. Lord Kilcoran blef ursinnig, lady Kilcoran fick nervskakningar, informatorn afskedades — det sades, att han rest till England —, Eva grät floder af tårar men tycktes efter några dagar lugna sig och underkasta sig föräldrarnes vilja. Vi beklagade henne allesammans, ty unge Fielder hade mycket, som kunde fängsla henne, och hon har alltid varit mycket mer intelligent än sin omgifning. Det föreföll, som om hon hade slutit sig till Laura, och lady Kilcoran bad oss att stanna