så länge vi kunde. Detta var för omkring tre veckor sedan; Eva började se gladare ut, och jag hade just börjat ett bref för att säga åt dig, att vi hoppades få fara hem i veckan, då Charlotte kom inrusande i mitt rum i yttersta ängslan och berättade, att Eveleen och herr Fielder stodo i begrepp att rymma tillsammans. Charlotte hade varit på väg hem från ett besök hos farmor och hade kommit att gå en omväg för att ropa på en af hundarna, som var med, då hon till sin stora häpnad hade kommit rakt på Eveleen, som promenerade arm i arm med herr Fielder. Charlie kan tänka sig, med hvilka ögon Charlotte såg på dem! De försökte förklara bort saken, men Charlotte var dem för klok, eller rättare, hon höll fast vid att “huru därmed än må vara, så måste lord Kilcoran få veta det.” De försökte skrämma henne med att det var nedrigt och uselt att förråda andras hemligheter, men hon sade, att ingen hade anförtrott henne något, och mamma kunde bäst råda henne. Så försökte de intala henne, att så där handlade alla älskande, och vädjade till Lauras föredöme; men här kunde de mindre än någonsin rubba lilla Charlotte. “Jag ansåg dem inte värda att höra Guy och Amy nämnas”, sade hon till mig, “men jag sade åt dem, att jag hade sett den allra trognaste och djupaste kärlek sky själfva skuggan af något orätt, och hvad Philip och Laura beträffar, så visste de litet hvad de stackarne hade fått lida och ångra sig; dessutom var det ju inte hälften så illa.” Säkert hade hon begagnat just de orden. Slutligen hade Eva vädjat till hennes barmhärtighet och så ifrigt bedt henne att bara vänta en enda dag, att hon drog misstankar och med ett skarpsinne, som var värdigt Charles, tvang Eva att erkänna, att de ämnade låta viga sig dagen därpå.
