Charles och Amabel voro också glada, fast de verkligen haft godt af sin vistelse vid Redclyffe. Philip skulle följa med dem, och det underförstods, att han icke skulle återvända till Redclyffe, förrän han finge Laura med sig. Amabel hade talat med fru Ashford om sin syster och gjort mycket för att jämna vägen för henne; de sista dagarna rådplägade till och med hon och Philip om en del anordningar, som hon trodde Laura skulle tycka om.
»Men Philip», sade hon, »det här pianot måste du låta mig få.»
Han svarade blott med en blick och en åtbörd.
»Och en sak skulle jag vilja fråga dig om, Philip. Hvilket är sir Hugos porträtt?»
»Du har suttit midtemot det hvar dag, då vi ätit.»
»Det? Jag trodde jag skulle känna igen det vid första ögonkastet, och jag kan inte finna, att det här är mera likt Guy än alla de andra.»
Hon betraktade det noga och gick därpå efter Shenes porträtt af Guy för att jämföra dem. Det fanns verkligen mera likhet i själfva dragen, än man kunnat tänka sig, men uttrycket var så helt olika, fast sir Hugos porträtt var måladt i unga år, alltså innan han lefvat sig in i sitt dåliga lif.
Philip bad att för en stund få låna Guys porträtt, och hon lämnade det villigt hos honom, medan hon gick ut. Då hon kom tillbaka, lämnade han det åt henne med ett enkelt tack, men hon såg, att hans ögonlock voro svullna och röda, och hon var glad, att han fått lättnad genom tårar.
Alla sörjde, då de skulle resa, och alla gjorde sådant väsen af sir Guys lilla flicka, att hennes mor
