Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/525

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
521
TRETTIONIONDE KAPITLET.

slag skulle omintetgöra allt hvad han vunnit genom Charles' och Amys besök, och om de icke hade varit hos honom, hade han säkert återfallit i sin förra melankoli.

»Ja», sade Charles till Amy, när de samspråkade om saken, »det ser verkligen ut, som om bra människor, när de handla orätt, göra mer skada än andra. Lättsinniga människor se väl felsteget men icke ångern, och så ta de efter det förra utan att vara i stånd till den senare.»

»Världen ser aldrig under ytan», sade Amy. »Hvad Laura skall vara ledsen! Mamma säger inte alls något om hur hon tar det.»

Fru Edmonstone var hädanefter så godt som ensam om att uppehålla brefväxlingen med Redclyffe, ty ingen af de båda systrarna tycktes vara hågad att skrifva. Hon skildrade, hur tråkigt de alltjämt hade, hur sträng och stel äldste brodern var och hur häftig fadern, som dock snart lugnade sig — lady Kilcorans sorg och de yngre flickornas nyfikna intresse, samt tillade, att hon hoppades, det Charlottes allvarsamma sätt att ta saken skulle inverka godt på de unga sysslingarna. Men det var att befara, att lord Kilcoran skulle komma att låta de nygifta stanna i hemmet, tills herr Fielder kunde få någon anställning; ja, det var inte godt att veta, hvad de annars skulle ta sig till.

Ändtligen stod bröllopet, och fru Edmonstone skref sedan med mycket blandade känslor för att dels ge luft åt sin afsmak för det dåraktiga prål och öfverdåd, som visats, dels underrätta de sina, hur glad hon var att kunna bestämma dagen för hemresan. Ingen kunde ana, hur hon längtade efter att få komma hem och råka barnen igen.