»Ja visst. Hvad allt har du inte uträttat, Amy! Om du kunde ana, hvilken lättnad det var att höra, att du var hos honom, efter all oro!» Men så fortfor hon som om hon, återgått till hufvudsaken: »Hvad tyckte han om mig?»
»Kära Laura», sade Amabel, »det är inte jag den rätta att tala om.»
»Du såg väl, hur han tog det, när han fick veta min andel.»
»Din? Den talade mamma aldrig om.»
»Alltid lika snäll och god!» sade Laura. »Å Amy, hvad skall du säga, när du får veta, att jag hela tiden hade stackars Evas förtroende? Hvad skulle jag göra, när Eva talade om min egen historia? Det var ju helt olika, men det ville hon inte inse, och jag kände, som om all skulden hade varit min. Å, så jag afundades Charlotte!»
»Kära Laura, det var inte underligt, att du var ledsen.»
»Ingenting annat har varit så svårt» försäkrade Laura. »Han skref inte, och jag var orolig för honom, ända tills du, käraste syster, befriade mig från det bekymret; och knappast var det öfver, förrän jag fick det här andra. Du kan tänka dig, hur jag kände det, när Eva påminde mig om ett resonemang om en bok, hvari jag tagit ett sådant förhållande som hennes i försvar. Nej, du kan aldrig ana hvad jag har genomgått, då jag visste, att han skulle tycka mig vara svag, klandervärd, ovärdig!»
»Nej, han klandrar sig själf för skarpt för att säga något om dig.»
»Det får han inte heller. Det var mitt fel från början. Hvarför talade jag inte genast vid mamma?»
