»Å, hvad jag är glad!» utropade Amy plötsligt.
»Glad?»
»Jag menar», sade Amy och slog ned ögonen, »att när du nu tänker så, blir du bestämdt gladare själf.»
»Gladare nu, när jag inser, hur jag har förnedrat mig till och med inför hans ögon?» sade Laura och gömde ansiktet i händerna. »Jag vet nu så väl, hur det är; hvad han en gång har inneslutit i djupet af sitt hjärta, det måste han älska, alltså äfven mig; men han kan aldrig ha samma tillitsfulla kärlek och djupa aktning för mig, som du, Amy, fick och förtjänade att få och som jag också skulle ha ägt, om jag först och främst hade tänkt på hvad som var rätt. Om jag genast hade talat om det för mamma, skulle aldrig något klander ens ha drabbat honom; han skulle ha blifvit besparad allt detta lidande och dessa samvetskval — han skulle ha hållit mera af mig — den stackars Eva skulle inte ha fått ett dåligt exempel att stödja sig på — och jag skulle ha kunnat hålla mitt hufvud upprätt.»
»Käraste Laura», sade Amy och kysste den sänkta pannan, »du skall få se, att det blir bättre nu. Du kan bli honom till mera tröst nu, när du inser sanningen. Och det finns en högre kraft för oss alla att stödja oss vid, hur svaga vi än äro i oss själfva.»
Dagen därpå öppnade Laura sitt hjärta äfven för Philip. Han tog äfven nu skulden på sig, emedan han lärt henne att i allt så blindt tro på honom. På det viset hade han gifvit en sned riktning åt hennes goda anlag.
»Det har varit ett felsteg, Laura, hvaraf vi måste bära följderna så länge vi lefva», slutade han; »men
