Guy var mycket tyst och tankspridd vid måltiden, och Philip försökte förgäfves locka honom in i samtalet genom att tala om Redclyffe och det inflytande, som dess ägare hade i politiska frågor; slutligen, då han icke tycktes vilja intressera sig för något, lämnade Philip honom åt sina funderingar, i den tro att han fortfarande var vid dåligt lynne.
Så fort herrarne efter middagen blefvo ensamma, blef Guy språksammare; han vände sig till sin förmyndare och sade, att han, Guy, visst var mycket efter i de klassiska språken och att han nog måste arbeta duktigt, innan han begaf sig till universitetet; slutligen frågade han, om det fanns någon i närheten, som skulle kunna åtaga sig att ge honom lektioner.
Herr Edmonstone gjorde stora ögon; han blef lika förvånad, som om Guy hade frågat, huruvida det fanns någon skarprättare i grannskapet, som kunde hugga af honom hufvudet. Philip blef icke mindre öfverraskad men teg, i den tanke att Guy var klok, som föreslog detta själfmant; annars hade Philip tänkt ge sin farbror en vink därom, så fort de blifvit ensamma.
Då herr Edmonstone hunnit sansa sig något, förklarade han, att det var ju mycket bra och förståndigt tänkt; och efter en stunds rådplägande lofvade Philip höra efter, huruvida en gammal skolkamrat till honom, nu pastorsadjunkt i Broadstone, skulle vilja åtaga sig undervisningen.
Guy såg helt nöjd ut, då saken var afgjord, men han var sig icke lik på hela kvällen och satt försjunken i en allvarlig bok i stället för att sjunga, prata eller läsa den roliga bok han nyss börjat.
