fått lära. Visst har han all rätt att förakta mig, han med sin begåfning och sina kunskaper, efter de oerhörda misstag jag gjort just i dag. Jag har just just inte gifvit honom skäl att tänka högt om hvad jag lärt mig; men det är inte min lärares fel.»
Fru Edmonstone var mycket vänlig och deltagande.
»Du måste komma ihåg», sade hon, att den, som genomgått en högre skola, anser ingenting annat duga än grundliga kunskaper i de klassiska språken. Det var säkert mycket retsamt.»
»Jag vill inte bli ursäktad, tack», sade Guy. »Å, hvad jag är ledsen; jag trodde att mitt lynne var så godt som kufvadt. Jag trodde det skulle vara omöjligt annat … efter allt som har händt. Det är bara att misslyckas och göra föresatser och misslyckas igen.»
»Du får inte misströsta, min käre gosse», sade hon vänligt och uppmuntrande. »Du stridde ju emot; säkert blef du öfverflyglad af att anfallet kom från ett håll, där du icke väntat det.»
»Ja, just det», inföll han ifrigt.
»Och om du kämpar mot dina fel på detta sätt, skall du få se, att du mer och mer sällan blir öfvervunnen och att slutet blir seger.»
»Slutet blir seger!» upprepade Guy i drömmande ton.
»Ja, för den, som härdar ut och söker den rätta hjälpen» sade fru Edmonstone.
Han såg upp på henne med en blick, som förvånade henne; det var, som om hon sagt honom något alldeles nytt. Men hon blef bortkallad i detsamma, och de möttes sedan först vid middagsbordet.
