ju riktigt synd och skam att inte ta den. Men han säger, att han redan har skrifvit återbud till Philip.»
»Ja», sade Laura och berättade om Philips besök samt hvad som stod på kortet.
»Naturligtvis bara svepskäl, sade herr Edmonstone. »Någonting har stött honom, förstås. Kanske den där Gordon, som kommer så kamratlik och är bror med alla människor. Guy är nog litet granntyckt af sig. Tala vid honom, du mamma; det är inte så godt för mig, som är hans förmyndare, förstår du; säg att Gordon är på samma vis mot mig och skulle vara likadan mot lordlöjtnanten själf, om han vore med och jagade.»
Fru Edmonstone kom snart på det klara med saken. Guy var fullständigt uppriktig, då han sade, att han blef alltför upptagen af jaktnöjet, så att han icke kunde ägna tillbörlig uppmärksamhet åt läsningen.
Det var ju omöjligt att klandra honom för detta, när han verkligen försökte göra hvad han ansåg rätt, och hon sade honom ett par vänliga ord, som måtte ledt hans tankar in på ett annat ämne, ty han frågade helt hastigt, om hon hade känt hans mor.
Det hade hon icke, men hon hade hört om henne genom bref från sin svägerska, Philips mor, skrifvet strax efter det unga paret Morvilles besök vid Stylehurst.
Guy blef full af ifver att få höra något mera. Sedan fru Edmonstone förvissat sig om, att han i hufvudsak kände till förloppet af historien, berättade hon honom, att hennes bror, prosten, kort efter det hemliga giftermålets ingående träffat sin unge släkting i London. Det hade gjort honom ondt om den unge mannen, som förut haft den mest otyglade frihet och
