Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
71
FEMTE KAPITLET.

nu med ens behandlades som en brottsling; han fann snart, att det egentligen varit svågern, fiolspelaren Dixon, som var skuld till att saken utvecklat sig så, då han sammanfört de båda unga, på allt sätt främjat deras tycke för hvarandra och slutligen föreslagit dem att gifta sig mot faderns vilja. Dixon underhöll dem också helt och hållet i London.

Prosten bjöd de unga Morvilles till sig, i den tanke att det skulle vara nyttigt för dem att få något annat umgänge än Dixon.

Brefvet från fru Morville skildrade den lilla fru Marianne som ett muntert ljuslockigt barn, obetänksam och ouppfostrad, men så mild och älsklig till lynnet, att hon nog skulle ha varit mottaglig för alla goda inflytanden.

Mannen var henne innerligt hängifven; hans annars så häftiga väsen blef mildt, när han talade med henne, hans röst vek, när han sade »Marianne».

Tyvärr lät han mest behärska sig af sin svåger, som underblåste hans häftighet och stolthet och till stor del var skuld till att det aldrig kom till försoning med fadern.

Fru Edmonstone letade bland sina bref efter något uttalande, som kunnat glädja Guy; men där stod mest om »ett obrutet sinne», om »mycket godt, som fått förkväfvas af onda lidelser», och mera sådant, hvarmed hon icke ville göra honom ledsen.

Guy hade ända tills för några månader sedan hållits i fullständig okunnighet om släktens olycksöden. Icke heller hade han vetat, hvarför hans farfar med så rädd omsorg vaktade honom för allt ondt.

Farfadern hade han satt mycket högt, ja, han hade i honom sett allt hvad godt och ädelt var. Men när Guy blifvit så pass stor, att äfven han måste möta de