frestelser, som blifvit hans förfäder öfvermäktiga, ansåg farfadern det vara nödvändigt att berätta honom sin egen historia såsom ett varnande exempel.
Först hade det varit lättja, själfsvåld och ohörsamhet; sedan jagande efter nöjen och förströelse, ju mera spännande och upphetsande, desto bättre; så trots mot allt hvad ordning och tukt hette, tills han från öfvermod och dårskap glidit ned i laster och brott.
Han hade utkämpat icke mindre än tre dueller, hvaraf två med dödlig utgång. Efter den första hade han gripits af så häftiga själfförebråelser, att han så när hade brutit med sitt förra lif; men tiden hade döfvat skärpan af samvetsaggen, nya förströelser hjälpte honom att glömma, och när han nästa gång förolämpades, sopade raseriet bort alla betänkligheter.
Slutligen hade hans naturliga ädelhet blifvit så förkväfd, att han knappast kände några samvetsagg alls vid den sista duellen, hvilken otvifvelaktigt var den värsta, ty offret, en kapten Wellwood, hade blifvit mot sin vilja tvungen att slåss och efterlämnade änka och barn i stor fattigdom.
Först då sir Guy fick se sin ende son i blomman af sin ålder bäras död in i faderns hus och måste säga sig själf, att han bar skulden, kom han till besinning. Den stunden bröt sir Guys sinne, och han ångrade sig, liksom han syndat, med hela sin naturs kraft.
Sedan hade han ägnat sitt lif åt sonsonens uppfostran. Den viljekraft, som äfven denne visade sig äga, riktades inåt för att bekämpa det häftiga sinnet och den nöjeslystnad, som låg i blodet; men det var med vemodig blick den gamle betraktade den ännu oskyldige gossen. Han kunde icke tro, att en Morville kunde gå oskadd genom lifvets frestelser, men
