hvarandra; men när hon sade något sådant åt Philip, antog han en så värdig min, att hon blygdes öfver sin förmätenhet att vilja gifva honom råd.
Guy å sin sida hade ingen aning om, hur mycket besvär han förorsakat; han tackade Philip på ett helt ogeneradt sätt, som harmade Philip mer än allt det andra tillsammans, och ägnade sig sedan af alla krafter åt sin försummade läsning.
Philip var den ende, som icke rätt kunde med Guy. Alla de andra hade fäst sig så varmt vid honom, att de ansågo honom som en af familjen. Han var också i ovanlig grad älskvärd, godlynt, munter och treflig, mild och uppmärksam mot alla; att hans vrede kunde vara förfärlig, om den fick bryta ut, det kunde man af vissa tecken ana, men han behärskade sig i allmänhet mönstergillt.
En dag sade Philip, att han aldrig hade sett en människa så orolig som Guy; han kunde hvarken tala eller höra på utan att leka med något. Saxar, pennor, pappersknifvar eller hvad det kunde vara, som för tillfället fanns till hands, på allt vreds och vändes, och om intet annat fanns, slog han upp och igen sin egen knif oupphörligt, så att man måste sitta i ständig ängslan för hans fingrar.
»Det tyder på ett oroligt och oharmoniskt sinnelag», sade Philip.
»Jag vet inte det», sade fru Edmonstone. »Egentligen tror jag det beror på att han inte har haft någon mor, som gjort honom uppmärksam på ovanan. Jag har nästan tänkt att säga åt honom, men det har inte varit så farligt, annat än just då du har varit här.»
»Törs faster det?» sade Philip. »Då är faster bra modig.»
»Tror du inte jag vågar göra det?»
