Guy spratt till, drog åt sig tyglarna och erkände, att det var dumt.
»Du ser ut som fallen från skyarna», sade Philip. »Hvad har Lascelles förtrollat dig med?»
»Det var tyvärr inte sådana saker jag tänkte på», sade Guy småleende och rodnade lätt. »Det var bara en vers jag funderade på eller rättare drömde om — den här:
'Ej fålar stampa i Hassans stall,
ej tjänarskaran bugar i hall;
den ensamma spindel i ostördt mak
får spinna sitt nät i öde gemak.'»
»Byron!» utbrast Philip. »Du måtte väl inte förälska dig i honom?»
»Det var bara en del, som låg i mitt rum, när jag kom hit.»
»Ja, 'Giauren' är väl inte så farlig», medgaf Philip, »men ohälsosam spis för en liflig fantasi är det i alla är fall. Låt honom inte fängsla dig!»
»Jaså», sade Guy litet otåligt, men molnet försvann genast, och efter ännu ett par vänliga ord skildes de åt.»
Efter påsk skulle Guy resa till universitetet i Oxford. Han fyllde aderton år den 28 mars, och alla gåfvo honom små presenter till hans utrustning, utom Charles, som sade sig icke vilja på något sätt befordra afresan.
»Du vet inte, hvad det vill säga för mig att förlora den enda människa, som har litet kvicksilfver i sig här i huset», sade han gäspande. »Vi ha alltid haft något, som har hållit oss vakna, medan du har varit här — om inte annat, ha vi undrat, hvilka galenskaper du skulle ta dig till här näst.»
