icke heller tyckte hon om att låta honom fortfara och därmed nedsätta sig själf i den andres ögon.
Glasögonsfodralet afgjorde saken; man hörde en liten smäll; fjädern tog icke längre — den var af.
Guy såg ytterligt förlägen ut och gjorde många ursäkter; Amy skrattade, men Philip var för väluppfostrad att säga något, fast det ryckte i hans öfverläpp.
Då fru Edmonstone sade godnatt till Guy den kvällen, sade hon åt honom:
»Glasögonsfodralet förekom mig i dag; jag hade ämnat be dig tänka litet på att skona våra nerver. Se inte så ledsen och förskräckt ut; det är en ovana, som din mor skulle ha vant dig af med för många år sedan och som du snart kan lägga bort.»
Det skall jag visst göra, tack», sade Guy. »Jag har knappast vetat af att jag har gjort så där, men det var ledsamt, att jag har plågat er.
Det var eget att se, hur han sedan alltid lade bort och sköt ifrån sig allt hvad han börjat fingra på. Fru Edmonstone sade, att det visade ovanlig själfbehärskning, och Philip måste medgifva detsamma.
»Det har man för resten alltid vetat, att Morvillarne ha stor viljestyrka», sade han. »Ja, skratta du, Amy, men om man icke är fast i smått, så blir man det icke i stort.»
»Och nu var det åt rätt håll», sade Laura.
»Måtte det alltid vara på samma sätt», sade Philip.
På hemvägen till Broadstone mötte Philip Guy, som kom ridande steg för steg och lät tyglarna hänga på hästens hals, medan han med drömmande blick såg uppåt himmeln och sakta hvisslade för sig själf.
»Guy!» ropade Philip. »Det där duger inte. Ingen häst bör få gå så där, helst inte en gå liflig som Deloraine.»
