SJUNDE KAPITLET.
I juni månad återkom Guy från Oxford och hälsades med glädje af hela familjen, till och med af Philip, som nödgades erkänna, att ingenting annat än godt försports om denna hans första termin.
Guy själf sade däremot helt annat till sin förtrogna, fru Edmonstone.
Aldrig förr hade han vetat, hvilken outhärdlig drummel han själf var, sade han. Han kunde ju ingenting göra utan att förlora jämvikten, utom läsa, och däraf blef han slö.
Han hade till exempel försökt med roddsport såsom en vederkvickelse efter läsningen, men han märkte snart, att det upptog hans tankar för mycket, alldeles såsom jakten hade gjort. Så hade han dragit sig tillbaka men hade gjort det på ett så tvärt och obetänksamt sätt, att han sårat kamraterna. Likadant hade det varit med andra saker, så att han till slut icke haft något annat att förströ sig med än musiken och någon nöjesläsning.
En vän hade han fått, som hette Wellwood. Det var just namnet, som varit anledning till vänskapen; Guy inbillade sig, att det kunde vara en son till den kapten Wellwood, som fallit för hans farfars hand, och han kände sig manad att söka hans bekantskap för att i farfaderns ställe bedja honom om förlåtelse. Som Guy på samma gång var rädd för att på något ogrännlaga sätt tränga sig på en person, hvilken måste ha så hemska idéförbindelser med namnet Guy Morville, dröjde det något, innan de kommo hvarandra
