nära. Slutligen blef det dock som Guy hoppats, och ämnet kom på tal, men Guy fick då veta, att han misstagit sig. Det var en brorson, icke en son till kapten Wellwood. Men han berättade Guy allt hvad denne önskat få höra om kapten Wellwoods ogifta döttrar, två präktiga, själfuppoffrande kvinnor, som förde det mest ädla lif i sina medmänniskors tjänst. Unge Wellwood lofvade låta dem veta, hur bittert det brott hade blifvit ångradt, som gjort dem faderlösa. Själf skulle han bli präst, och Guy beundrade honom mycket, fast han medgaf, att det var svårt att riktigt lära känna honom, emedan han var så blyg och tillbakadragen.
Under sina samtal med fru Edmonstone var Guy så allvarsam och gick så på djupet med alla frågor, att hon var färdig att varna honom för själfplågeri. Men när han sedan kom ut bland de andra, var han minst lika munter och glad som någon af dem.
De voro alla i en viss spänning vid tanken på en stor bal, till hvilken hela familjen var inbjuden, fast, som Charlotte sade, hon för sin del icke ämnade följa med. Hon afskydde dans. Hvarpå Charles uppmuntrande svarade: »Nej, du och jag, vi veta nog hvad som är nyttigast för oss, lillan» och därmed väckte hennes stora harm.
De äldre flickorna och Guy skulle emellertid fara. Guy förklarade visserligen, att han icke kunde dansa, men flickorna påstodo, att det var det lättaste i världen; det skulle de snart lära honom.
Inbjudarne voro lord och lady Kilcoran, herr Edmonstones irländska släktingar, hvilka för sommaren hyrt ett herresäte i närheten. Balen gafs, efter hvad det påstods, för att roa Laura och Amy, hvilken senare aldrig förr varit med om ett sådant nöje; men
