»Ja», sade hon till slut, »om ni icke kunna se det själfva, när de båda äro närvarande, kan jag väl knappast afgöra, hvem som är den vackra. Jag skall tala om hvem som är äldst och hvem yngst, men resten få ni själfva bestämma.»
»Jag skulle gärna vilja bli bekant med dem», sade den ena fröken Alston.
»De se båda så älskliga ut.»
»Se, där är Laura, den äldsta», sade Guy; »den där långa flickan med det vackra håret med jasminerna i.»
Han talade med en ton, som om han varit stolt öfver henne. Detta undgick icke Philip, som i detsamma var dem helt nära med Amy vid armen; då han kände fröknarna Alston litet, stannade han och presenterade sin kusin för dem.
Strax efteråt förde Guy den ena af flickorna Alston till bufféen för att skaffa henne en kopp te.
»Ni har alltså gjort min släktings bekantskap i Oxford?» sade Philip till unge Alston.
»Ja, något. Så treflig han är!»
»Han är så frisk, så olik andra», sade fröken Alston.
»Hur går det för honom? Är han omtyckt?»
»Å — ja, jag tror visst det, på det hela; men det är snarast såsom min syster säger: han är icke som annat folk.»
»I hvilket hänseende?»
»Det kan jag knappast säga. Han är mycket treflig, men han borde ha gått i någon skola. Han har sina egenheter.»
»Arbetar han fitigt?»
»Ja, mycket; allt får vika för läsningen. Han är utmärkt angenäm i sällskap, om man kan få honom med, men han är för det mesta för sig själf. Han är
