en af dem, som hålla sig till en enda, och jag ser honom icke mycket.»
Det spelades upp till en ny dans; herr Alston gick för att leta reda på sin dam, och Philip förde Amy tillbaka till hennes mor.
Lady Eveleen och de båda fröknarna Edmonstone voro en stund i hvarandras närhet.
»Hur är det med med dig, Eva?» sade Amy, som lade märke till en icke riktigt nöjd min på det vackra ansiktet.
Laura smålog. »Aftonens drottning kan inte nöja sig utan det där enda oåtkomliga …»
»Det är du, som är aftonens drottning, naturligtvis; det är dig jag är afundsjuk på, just för det där endas skull.»
»Så tokig du är, Eva! När du säger, att du är så rädd för honom …»
»Just därför. Jag skulle få mer aktning för mig själf. Dessutom finns det ingen, som är så vacker. Jag gör bestämdt ett djärft försök.»
»Å, för all del, tänk inte på något sådant! utropade Laura förfärad.
»Var lugn», sade Eveleen. »Den intet vågar, intet vinner, vet du väl» Och med en lätt nick, en hälsning med solfjädern och ett skalkaktigt leende åt Lauras häpnad gled hon bort. De hörde henne strax därefter utropa i sin muntraste ton:
»Kapten Morville, jag måste verkligen gräla på er. Ni ger ett dåligt föredöme åt andra, när ni står där så sysslolös. Tant Edmonstone, hur kan du uppmuntra sådant? Lättjan är alla lasters moder, vet ni väl.»
Philip smålog jämt upp så mycket, som tillfället kräfde, och svarade:
