4
det minsta liksom i det största. Men denna känsla kan, i ett icke ringa mått, finnas äfven hos själar, der dessa sanningar erfaras i förnimmelser, ur hvilka de icke framstå i nya (objectiva) gestalter. Dock vore det alldeles omöjligt, att Smaken, i sådant fall, kunde njuta och bedömma Snillet, om icke äfven i sjelfva Smaken, såsom endast sådan, Skönheten lefde och verkade såsom den förmåga, genom hvilken alla hennes företeelser skapas.
Många författare (de fleste dock i en äldre tid) ha betraktat och -behandlat vetenskapen om det Sköna såsom en Smaklära; men att hon är någonting vida mera, det kan redan af det nyss sagda inses. Mellertid är i denna åsigt ett visst innehåll af sanning, hvilket vi gerna ville se upplyftadt från dessa Smaklärares ståndpunkt till en högre, och der sedermera göra gällande. Vi säga då, att man alltför mycket behandlar nyssnämnda vetenskap endast såsom en afdelning af Philosophien; eller blott såsom en metaphysisk undersökning; den Philosophien på en viss utvecklingspunkt af sitt system ej kan undgå att anställa, emedan hon ej kan undgå att i Poesien, Konsten, Vitterheten finna en särskild uppenbaring af alla Ideers Idee, och således ett af sina väsendtliga föremål. Denna synpunkt är tvifvelsutan ej ofruktbar; men dess frukter växa egentligen blott för Philosophen, såsom
