5
sådan; icke för Skalden och Konstnären; — ja, icke ens för Konstälskaren, så framt det, som han i Konsten älskar, är städse och öfverallt konsten sjelf, sådan hon lefver och uppenbarar sig i sina sinnligt concreta skapelser. Fruktbärande för de sistnämnda personerne är blott den synpunkt, hvarur, i motsvarighet till den åsigt enligt hvilken Poesien eller Konsten behandlas såsom det Skönas egen sjelfskapelse, Ästhetiken behandlas såsom Poesiens eller Konstens egen sjelfbetraktelse. Men att hon måste och kan vara detta, och att hon endast i mån deraf är en verklig och fullständig Ästhetik, — det synes ännu vara någonting så nytt, att det, i fall det allvarsamt yrkar på uppmärksamhet, lätteligen blifver ”Judomen en förargelse och Grekomen en galenskap.“ Är väl Ästhetik annorlunda tänkbar, — så skall man troligtvis fråga oss, — än att en reflecterande verksamhet gör den ästhetiska verksamheten till sitt föremål?
Visserligen: icke: men lefyande, lifvande, i den ästhetiska bildningen kraftigt och helsosamt ingripande blir hon endast så långt, som den reflecterande verksamheten är just ett den ästhetiska verksamhetens eget element, och just ur den framgår såsom en Poesiens eller Kon-
