Sida:Astetikensbegrepp1837augustblanche.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

7

meddela en fruktbärande, en vid utöfning ledande, en till verk och gerning eggande tank-uppfattning af Konstens väsende. Deraf kommer, att för dem, som befatta sig med Konstens utöfning, och äfvenså för alla egentliga Konstvänner, äro de ästhetiska åsigter och undersökningar lärorikast, som utgått från författare, hvilka sjelfve äro Konstnärer, eller åtminstone konstnärs-lika i anda och lynne (T. ex. Goethe, Winkelmann, Schelling, Jean Paul, bröderne Schlegel). Det är gagneligt, om dylika författare äro så mycket philosopher, att de kunna framställa, hvad de hafva att säga, i ett genomtänkt, välordnadt, lätt-öfverskådligt sammanhang; det är skadligt, om de äro så mycket philosopher, att de anse det hufvudsakliga vara gjordt med blotta schematiska uppställningen och öfversigten. Omöjligt kan det, som fordras till den handling, genom hvilken det Sköna, såsom uppkommet, betraktas och bedömmes, vara annat än ett visst mått och en viss användning af just det, som fordras till den handling, genom hvilken det Sköna uppkommer. När Ideen — den evigt harmoniska Form-principens Idee — förvandlas från osynlig till synlig, till ett skönjeligt sken af sig sjelf; då uppkommer eller skapas det Sköna; och i oupplöslig enhet samverkar då till dess skapelse den synbargörande kraft, som vi kalla Phantasi, med den redande, bestämmande,