Nattens och Minervas fågel ljusets lockelser försmår,
Mörkret skärper mina blickar, mörkrets hviskning jag förstår.
Sök ej mig der rosen blommar, sök ej mig när solen ler;
Fagrast är mig vår som vissnat, kärast sol som har gått ner.
Gråter regnet mot din ruta, suckar stormen kring ditt tjäll,
Hör du löfvens torra prassel i en sen oktoberqväll,
Och din lampa börjar flämta, och din brasa slocknar ut,
Lyssna, då är jag dig nära, lyssna, och du hör mitt tjut.
Men min vinge hör du icke; med en andes tysta fjät
Smyger jag mig till ditt fönster, ur en granskog djup och tät.
När då spöken tråda dansen och när tolf i uret slår,
Det är då som jemrens qvidan i min sång du höra får.
Den är hemsk, men hvad den bådar är just heller ej så blidt:
”Här blir svepning snart i huset; här blir lik, kläd hvitt, kläd hvitt!
Någon skall här dö, jag vet det; veta hvem är mig förment:
Jag får nu beklaga sorgen, så här tidigt, så här sent.
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/112
Den här sidan har korrekturlästs
