Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/113

Ty allt ängsligt och allt mulet jag på förhand ser och vet,
Jag är siare för sorgen, jag är grafvarnas profet.

Stjernans tindring är min fasa, månens skimmer är min pest;
Först när allt omkring mig svartnar, är mig ljufligt, är mig bäst.

Skygg för lifvet i sin fullhet åt förgängelsen jag ler,
När det friska börjar murkna, när det murkna ramlar ner.

Är en borg, en klyfta remnad, har jag der min ljufva ro,
När ett träd först rätt är håligt, passar det åt mig till bo.

Ljusskygg mullvad, träskets groda, är den kost mig smakar väl,
Och när lundens fåglar sofva, klämmer jag dem tyst ihjäl.

Hatar du mig? Hvarför hata? Följer jag ej min natur?
Jag är godsint mer än andra skogarnas och luftens djur.

Jag är vaksam och jag bländas ej som du af fagert sken:
Jag var älskad af Gudinnan, jag var ärad i Athen.

Hör mig derför utan fasa, eller rys och billigt finn,
Att, när Ljuset gläds åt vänner, äfven Mörkret äger sin!