Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


I fradga hvit — så är hans sed —
Han bullrar, som han vore vred.
Hans täcka barn, de holmar små,

Så rädda stå,

När tunga hammarslagen gå

Vid Söderfors.


De mörka männer under jord —
Vulkani jättar högt i nord —
Vid härden stå med glödhet kropp,

Och sjömäns hopp

Blir smidt af hammarns raska lopp

Vid Söderfors.


Gick du i parkens middagsglans
Och band Linnéa till en krans
Och såg, hur kungligt elfven flöt

Och ur sitt sköt

Kring pelartempel bäckar göt

Vid Söderfors - - -


Då tänkte du: O den, som här
Fick bo med den man hade kär!
På näset skulle hyddan stå

Vid vågor blå:

Hur gladt, hur skönt att lefva få

Vid Söderfors!