Den här sidan har korrekturlästs
Och namnet växte och blef stort,
Det öfver bråddjup sprang:
Hvarhelst i verlden det blef spordt,
Det som en seger klang.
Och det fick vingar på en gång
Och flög kring land och stad,
Och tog sin plats i skaldens sång
Och häfdatecknarns blad.
Sist till ett ädelt folk längst opp
Det kom bland nordens berg,
Som hade graflagt nyss sitt hopp,
Var klädt i sorgens färg.
”Kom hit, blif vår! Du är oss värd”,
— Så hörs det folket be —
Gif oss ditt hjerta och ditt svärd,
Vi dig en krona ge.”
Och hjelten kom från söderns haf
Till nordens strida elf:
Han gaf sitt svärd, sitt guld han gaf,
Han gaf sin son, sig sjelf.
Då löstes hat, då smälte köld,
Hans själ var full af sol:
Till bröder knötos kring hans sköld
Två barn af samma pol:
