Den här sidan har korrekturlästs
Och begges kärlek blef hans lön;
Då fans en känsla blott,
Blott en, i fiskarns torp vid sjön,
Som i den rikes slott.
Sjelf, mätt på blodigt strids-beröm,
Han sådde fridens väl,
Och Henriks bild, hans barndomsdröm,
Stod åter för hans själ.
Åt allt sin blick, sitt hägn han gaf,
En far för hög och låg:
Från östersjö till vesterhaf
Skar kölen nyledd våg.
Och brända städer stego opp
På nytt ur askans glöd,
Och odlarns sista, frusna hopp
Han åter blomma bjöd.
Så satt han, fräjdad, långa år;
Nu sjunker solen ner,
Och gamle kungens gråa hår
De glesna mer och mer.
Hans vänner — glesna de också?
Derom ett prat gick ut.
De rätta, många eller få,
De stå dock qvar till slut.
